Mitt liv som affärsbiträde

Ja, så här i sommarlovstider underhåller jag mig med att jobba i en butik, vilket kan ge mycket i utbyte, såväl underhållning som tankeställare mm mm.

Arne kom in och handlade idag:
"Det var sannerligen längesen! Det var himla roligt att se dig tillbaka här! Hur är det med dig?" frågade han på sådär lagom bonnig småländsk dialekt.
"Jo tack, det rullar på som vanligt!" svarar jag artigt och för övrigt lika bonnigt tillbaka. "Och hur är det själv?"
Han blir genast väldigt ledsen i ögat och säger: "Det är inte så bra"
Fan vad ska jag säga nu då? Det finns inte tid till att hålla på och köra tycka-synd-om-och-varför-mår-du-inte-bra-ramsan. Kön VÄXER ju!! Ska jag lätta upp stämningen med någonting i stil med 'Ja men det är ju för väl att solen skiner i alla fall'. Men nä...det är kallblodigt.
I nästa stund säger han: "Men solen skiner ju i alla fall!" varpå jag hysteriskt inflikar ett käckt "Ja det gör det minsann!" Säga vad man vill om kallprat som väder och vind men ibland är det rätt bra, det ger på något sätt ett bra avslut på allt vårt elände.

Agerade häromdagen lärare åt en ny tjej, som berättade att hon gått samma gymnasieutbildning som jag och som verkade anse att vi därför hade mycket gemensamt... Oturligt nog innebar min lärarroll också den roll som John spelar - ni vet, följa John? Så, hon tog rast samtidigt som jag och det första hon kläcker ur sig när vi slagit oss till ro i fikarummet är: "Min pappa har varit otrogen".
Nej! Inte nu! Inte nu, när jag sitter här och läser en spännande artikel om Desperate-Housewives-Bree. Kunde hon inte valt ett bättre tillfälle?! Men ok, tjejen är uppenbarligen deppig och ny, vilket innebär att hon vill få kontakt och alla har vi olika sätt att ta kontakt med andra...
Minuten därpå verkar allt som bortblåst och hon frågar: "Är det ok om jag drar?" Que?! All denna uppoffring jag gjort för att förvandla mig till psykolog - och så drar hon?! Antiklimax!!

Det vanligaste man säger när man tar emot pengar i kassan från en kund är: "Tack så mycket!" eller liknande. Men idag drog jag till med ett leende "Varsågod" istället... Liksom Goddag yxskaft! Det är förvisso inte första gången det händer mig, så jag borde vid det här laget vara härdad, men nä, det är lika sjukt varje gång!

En särskild kund kommer till butiken varje dag för att utföra den dagliga rutinen. Med detta behöver kunden hjälp och idag råkade det bli jag som fick bli den hjälpande. Alla hjälpförsök misslyckades totalt. Efter en stund kommer chefen förbi och jag - överlycklig för att han dykt upp - säger vänligt: "Åh va bra att du är här nu, skulle du vilja hjälpa oss?" Han svarar irriterat: "Och det säger du till mig, som har typ fyra saker att tänka på!!"
Oj, fyra saker! Wow!! Det må jag säga! Vad livet vore underbart om man bara hade fyra saker att tänka på! Hur lyckas han? *helt imponerad*

Kommer ni ihåg underbara Betty Boop? (Hon hette så va?). Nåväl, föreställ er henne fast i femtioårsåldern, överviktig, starkt blonderad med en illgrön slinga, genomskinliga linnen som avslöjar vartenda däck och, tyvärr, inte så vackra byst, åtsmitande shorts (som för övrigt är helt fascinerande att hon överhuvudtaget har fått på sig), högklackat visserligen men med en icke sexig gång och vulgär sminkning. Kan ni på ett ungefär föreställa er henne? Hur som, hon är stammis i butiken och tanken har faktiskt slagit mig att hon kanske är stammis hos andra i ytterligare en bemärkelse. Men jag är faktiskt lite rädd för henne, det känns som att hon tittar på mig precis som om hon vet att jag vet hennes hemlighet. *ryser länge*