Fem irritationsmoment som kioskförsäljerska

… som alla har med pengar att göra

1. Tvättade pengar
Måste man verkligen kasta sig upp från badet för att köpa glass utan att ens hinna torka sig, åtminstone lite om händerna? Eller är pengarna med under doppet? Jag måste hur som lägga undan sedlarna på torkning istället för i kassan och istället för ursäkter från den som räcker över sedeln får jag istället allt som oftast ett småfniss – som det var något roligt de gjort.

2. Ihopknycklarna
Fast kunderna står i kön i flera minuter (och således haft god tid på sig att förbereda sig) kastar de lite nonchalant fram en skrynklig alternativt ihopvikt sedel som jag sedan får lägga tid på att släta ut. Okej, kanske inte så farligt tycker ni, men tio sådana kunder på raken gör ju knappast att kön minskar snabbare.

3. Växlingskåta ungar
Idag ville en unge växla fyra enkronor till en tusenlapp. Kan tyckas charmigt och visst, jag log de första tjugo gångerna på säsongen och fann det sött, men nu är det bara enerverande med alla dessa ungar som inte kan räkna och vill växla upp sig alternativt köpa halva kiosken för en upphittad femtioöring.

4. De utan växel
En hel del av GBs glassar kostar elva kronor. Jättekul när alla kommer med sina tjugor och således ska ha nio kronor tillbaka. Alla blir dessutom halvtjuriga om de får någon krona i femtioöringar, men prackar gärna på mig en hel hög om de själva råkar ha.

5. De som försöker tänka smart utan att lyckas
Ska någon ha fyra kronor tillbaka frågar jag om de har en krona så de får en femma istället. Det är okej så länge jag får fråga eller det sker direkt, men det värsta är de som börjar småtänka själva efter att jag redan har börjat räkna på tillbakaväxlen och dessutom tänker fel. ”Nä men jag har tre kronor så då får jag en femtiolapp tillbaka”, typ – fast det inte stämmer. Förvirrar mig totalt.